Jag är uppväxt på landet. På natten var det beckmörkt och det fanns ingen belysning som störde stjärnorna. Där fanns ljud i natten som jag aldrig hör i stan, syrsor, igelkottars frustande och rävens skall. Jag har haft close encounters med både fladdermöss och orm på tomten, lite för nära för min smak – men jag är glad att jag stött på dem. Naturen var liksom inget man var tvungen att åka iväg och besöka. Den fanns runt hörnet. Vi plockade svamp under tvättlinan och åt bär från träden. Vid fågelbordet om vintrarna trängdes småfåglar och fasaner. Vid vår tomtgräns fanns en skog, en väldigt fin en tills hen som ägde den skövlade. Jag hatar verkligen kalhyggen. Fula sår är vad det är. Sverige och Finland verkar vara sämst i Europa på det här med att bruka skog utan att missbruka, vanställa och förstöra. Trädplanteringarna från min barndom måste vara de fulaste platserna på Gotland. Vit ful skog, ogenomtränglig och trist. Det verkar faktiskt vara så att vi är på väg mot ett annat slags skogsbruk, det hyggesfria. Ni kan läsa om naturskog här hos Hyggesfritt skogsbruk, och här hos Naturskogsbruk.
Hur som, vad jag ville komma fram till egentligen är att jag gillar skogen, jag gillar att ströva i den, jag är inte rädd för den. Nu är det ju stört omöjligt att gå vilse på den här ön, och det farligaste man kan stöta på är inplanterade vildsvin. Är de farliga förresten?
Jag tänker att dagens eko måste bli att umgås mer med naturen. Jag är rätt bra på att åka på utflykt om somrarna, men då blir det ju gärna stranden. Att ströva och tälta och andas i skogen, det ska vi göra mer. Paddla kanot, bygga lägereld, bräna pinnbröd. Sånt där som jag hade förmånen att få göra när jag var liten, det ska jag låta min son få göra med. Om man inte lär sig uppskatta skogen, och övrig natur för den delen, hur ska man då kunna värna om den sen?
Här hittar ni den finaste svenska skogen jag någonsin sett.
Synd att färden dit oftast är väldigt guppig.
Gotska Sandön – bild lånad av länsstyrelsen.
365 eko 