I tragedins spår

Ibland måste man få streta iväg från bloggens mål och mening.

Händelsen i Eslöv för ett par dagar sedan sitter fortfarande som etsad. Jag har gråten i halsen och kramar, kramar, och kramar på min egen tvååring. Många andra ha skrivit kloka ord om själva händelsen, t ex Mymlan, så jag låter bli.

Hur kan man försöka undvika katastrofen? Jag har mitt barn bak i bilen. Dels har jag air bag men sen har det känts säkrare för mig att inte kunna hålla på att peta på honom när jag kör. Jag har en spegel där bak så jag ser honom i backspegeln. Om man har sitt barn som jag, i baksätet:

1. Lägg din handväska, plånbok, matlåda, passerkort, mobiltelefon i baksätet, nära barnet. Gärna på golvet under barnstolen.

2. Läste ett annat tips, ha alltid ett gosedjur i barnstolen när barnet inte är där. När barnet åker i stolen, lägg gosedjuret i framsätet. På så vis blir man påmind om att barnet är i bilstolen.

3. Skapa rutinen att alltid ringa och kolla ifall någon annan lämnar/hämtar barnet, eller bara gör ärenden med barnet på stan etc. Jag kommer terrorisera min mamma när hon är barnvakt, inte för att jag inte litar på henne utan just för att det kan hända vem som helst.

De senaste dagarna har jag läst och hört om så många tragedier som hänt och så många där de inblandade haft änglavakt. Jag är en av dem som har haft änglavakt.

Min son hade precis lärt sig gå, och inte förstod jag att han kunde öppna ytterdörren. Jag har alltid den låst (Stockholmssyndromet), men nu var vi på väg ut, jag hade glömt något i köket och stängde bara igen dörren. När jag rundar hörnet 30 sekunder senare så står dörren öppen och han syns inte till. Vi bor på en loftgång med en lång, brant, rak betongtrappa ner. Jag rusade ut, tittade åt höger mot trappan, inget barn, mot vänster i tryggheten bakom dörren, mitt barn. Änglavakt.

För 16 år sedan släppte jag och en vän blicken från hennes då fyraårige son. På stranden. Vi hittade honom längst ut på en betongbrygga på en liten avsats, med sin håv. Han skulle ju fiska lite. Änglavakt.

Advertisements
This entry was posted in barn and tagged . Bookmark the permalink.

4 Responses to I tragedins spår

  1. Susanne says:

    Ja, änglavakt har vi nog alla haft. Tänker och lider med pappan i Eslöv vars änglavakt inte var där.
    Gillar din blogg!

    • AnnaCarin says:

      Eller hur. Ja att överleva och leva med det i bagaget. Fy fan.
      Tack snälla! Och tack detsamma! Jag ska prova det där pannkaksreceptet! 😀
      Min bil är dålig, ska till Mekonomen den 24e, men när den rullar igen så kommer vi gärna ut. Vi kasnke kunde äta middag nere vid Träsket en kväll? Sommarmys! Kram!

  2. Det är så himla lätt att något händer, som du skriver, det tar ju bara en sekund… Flera gånger nu har storasyster stuckit iväg och varit på väg ut i den trafikerade gatan när jag gått bredvid med vagnen och inte hunnit med helt. Från och med nu tänker jag vara en “elak” mamma som tvingar henne att sitta i vagnen fast hon helst vill gå själv. Får sån total ångest när jag tänker på att något skulle kunna hända mina barn.

    • AnnaCarin says:

      Ja men åh vad jag förstår att barn i storstan åker vagn tills de börjar skolan typ. Så läskigt! Snabba som vesslor är ju en del, B är av den långsamma typen men tom han drar ju ibland. Fy tusan.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s